”Kan du köra mig till datorn” – om livet utan permobil

Regionens (tidigare Landstingets) organisation slutat aldrig att förvåna. Jag ska berätta en historia ur verkligheten. När jag var på semester på Teneriffa, under påsk, gick permobilen sönder. Detta händer ibland, med andra ord inget konstigt. Permobilen gick inte att köra eller använda och detta hände på påskdagen. Tack vare att jag bodde Mar y sol kunde bara kontakta receptionen och ett par timmar senare satt jag i en hyrd permobil. Detta kostade naturligtvis, men bara cirka 2 000 sek, värt vartenda öre. Det räddade min semester. Observera att detta skedde i påskhelgen. Hjälpmedelscentralen och dess ledning kanske har något att lära. Den hyrda permobilen var naturligtvis inte anpassad till mina förutsättningar, men med ganska enkla medel ordnade jag och mina assistenter detta så att den blev fullt användbar.

Nu till del två i historien. På Teneriffa kunde hotellets tekniker inte laga permobilen. Jag tog alltså med mig en trasig rullstol hem till Sverige. Den lämnades till hjälpmedelscentralen så fort som möjligt. Jag förklarade att jag är väldigt beroende av min permobil. Givetvis förstår jag att alla är beroende av sin rullstol, vilket inte hjälpmedelscentralen verkar förstå. Det kändes dock bra att betona detta. Detta hände på måndag, på torsdag eftermiddag ringer jag och möts av beskedet att de inte kan laga permobilen. Man måste ta hjälp av permobils egna tekniker. I samband med detta ser man också att permobilen fortfarande ägs av hjälpmedelscentralen i Kalmar, trots att det är snart ett år jag flyttade till Jönköping. Det uppstår nu en diskussion om vem som ska laga permobilen, Jönköping eller Kalmar. Idag, tio dagar efter inlämningen av rullstolen besökte jag hjälpmedelscentralen och kunde konstatera att det inte har hänt någonting, på tio dagar.

Under denna tid har jag suttit i manuell rullstol vilket bland annat innebär att jag inte kan utföra mitt jobb på ett bra sätt. Det innebär också att jag riskerar att få ont i ryggen. Kort sagt innebär det att jag blir handikappad – bara på grund av att olika regioner (landsting) tjafsar om pengar – våra skattepengar. Jag nämnde tidigare att jag inte kan utföra mitt jobb på ett bra sätt och det påverkar naturligtvis mina elever på ett negativt vis – bara på grund av att olika regioner (landsting) tjafsar om pengar – våra skattepengar.

En liten historia ur verkligheten bara

Tack för mig

Johan

God jul, bästa läraren och trötthet

Ännu en termin är till ända och det är den första som jag pendlar mellan Jönköping och Hultsfred. Det har gått ganska bra. Terminen har varit ganska spännande tack vare att jag har gjort många olika saker i rollen som lärare. Det är också väldigt intressant att plugga samtidigt som jag jobbar med det som jag pluggar. En ny upplevelse för mig, faktiskt.

Under ett av bedömningssamtalen som jag hade, nu i slutet av terminen, sa en elev att jag är den bästa svenskläraren som eleven har haft någon sin. Sådana ord värmer naturligtvis! Kanske ännu mer för mig, eftersom jag ibland är ifrågasatt som lärare och ibland på grund av mitt funktionshinder. Jag har naturligtvis vissa saker som jag måste kämpa med för att kunna vara yrkesarbetade som jag vill och känner att jag behöver. Jag anser att de flesta har saker som man måste jobba med för att det att funka. Det jag har fått lägga min energi på under hösten är att få assistans en att funka, så att detta håller i längden vilket jag hoppas.

Jag har jobbat ganska mycket extra under senare delen av höstterminen vilket gör att jag känner mig ganska sliten just nu. Det ska bli väldigt skönt med jullov. Mitt lov kommer bland annat att innehålla en resa till värmen

God jul

Johan

Yrkesprogram, taklift och SVA

Det är konstigt hur svårt det är att installera en taklift. Då menar jag inte att det är tekniskt svårt, utan det är svårt att ta beslutet om jag behöver en taklift. Det räcker nästan att man träffar mig så inser man ganska snabbt att jag har ett behov.  Detta borde vara ganska självklart, eftersom jag alltid har haft taklift. Ite heller var det någon diskussion om det, men det är ytterligare ett systemfel som jag vänder mig emot. Hur tusan kan det ta ungefär tre månader att komma fram till attjag behöver en taklift? Hur kan vi, personer med funktionsvariationer (inklusive mig) acceptera att det tar så lång tid? När jag säger detta till personer utanför dessa kretsar så får jag nästan alltid samma reaktion, nämligen Gör något! Skriv en insändare, demonstrera och mitt svar blir alltid samma När då? Mitt dygn innehåller också bara 24 timmar.

Ursäkta utläggningen, nu ska ta mig tillbaka till ämnet Skolan. Jag har börjat undervisa på yrkesprogram, vilket är en annan sorts pedagogisk utmaning jämfört med de klasser jag har undervisat tidigare. Mycket roligt, jag har också flyttat till Jönköping så nu har jag återigen cirka 10 mil till jobbet. Som det tydligen ska vara i mitt liv. Att det är många turer kring takliften påverkar också jobbet på så sätt jag kanske inte är mentalt närvarande på jobbet. Jag glömde nästan berätta att jag har börjat att plugga igen. Så att jag kan undervisa i Svenska som andraspråk. En väldigt intressant kurs, men jag märker att det väldigt längesen jag pluggade

Ser fram emot en spännande höst!

Johan

Semester, sommarprat och framtidsplaner

Det är en självklarhet att det är sommarlov just nu. Viket betyder semester och för de flesta innebär det avkoppling och återhämtning. Så även för mig, men det kan vara lite mer komplicerat eller kanske inte. Så här tänker jag:

När man har semester så lever jag på ett annat sätt. Naturligtvis byter jag personlighet totalt men lite åt det hållet. Under sommaren vill jag leva lite mer spontant, jämfört med vardagen. Jag upplever att det är svårt för mina assistenter att jobba på det sättet. Det finns olika sätt att attackera detta på. Mitt sätt att är att attackera det är att ha semesterassistenter så att jag får assistansen på ett annat sätt. Dessa jobbar bara på min semester, viket innebär att de känner mig ett sätt som inte de andra inte gör. Det finns naturligtvis andra sätt att attackera detta på. Ett sätt skriver Ninnie om i sin blogg.

Sommar innebär också sommarprat och jag vill rekommendera ett speciellt nämligen Jonas Waltelius som för några år sedan råkade ut för en olycka som gjorde honom förlamad för axlarna och neråt. Ha är lärare och verkar möta liknande upplevelser som jag gör.

Jag har börjat se fram lite emot höstterminen. Det kommer att bli en spännande termin, rent yrkesmässigt. Jag kommer att byta fokus i min lärargärning och undervisar på yrkesprogram något som jag inte har gjort tidigare. Bland annat kommer jag ha Vård och omsorgsprogrammet där jag hoppas kunna bidra med ett lite mer inifrån-perspektiv. Jag menar inte att vet allt men en annan vinkel hoppas jag att bidra med.

Jag kommer också att plugga en kurs i svenska som andra språk. Något som jag också ser väldigt mycket fram emot. Detta ska jag kombinera med mitt arbete som lärare. Som ni märker kommer jag ha fullt upp under hösten.

Allt för denna gång

Johan

Sår, inte tänka på sig själv och kunskapsfest

Att resa på klassresa till Stockholm när man är i min situation kan skapa oväntade följder. Jag kom tillbaka med sår på ställen som jag inte hade räknat med nämligen på armbågen och på ryggen. Vad beror det på? Jo för att resan skulle kunna genomföras på det sätt som jag och min kollega önskade (som för övrigt var det bästa för ungdomarna/eleverna) så var jag naturligtvis tvungen att göra vissa saker annorlunda jämfört med en vanlig dag. Exempelvis så valde jag en manuell rullstol istället för min permobil som annars använder. Detta gjorde att jag satt mindre bra som ledde till att jag nu har sår. Största anledningen till att jag var tvungen att ta den manuella rullstolen var att vi skulle åka snabbtåg och ta oss runt med hjälp av tunnelbanan. Det fanns två andra alternativ att göra resan på som jag ser det, nämligen

1.      Jag körde egen anpassad bil till och i Stockholm. Kändes inte bra med tanke att jag vill ”connecta” med eleverna och försöker visa att jag inte vill bli särbehandlad

 

2.      Vi hade alla åkt i en hyrd buss som hade kört oss i Stockholm. Detta alternativ hade inte varit så roligt och utvecklade för ungdomarna. Nu fick ungdomarna känna på att leva storstad s liv på riktigt. Mycket utvecklade och bra!

 

Nu har jag en fråga till dig som läser detta: Gjorde jag rätt? Jag vet inte men jag tror ändå det. Jag tänker att alla som jobbar får göra uppoffringar på något sätt det är därför man får betalt. Ni får naturligtvis gärna tycka annorlunda och jag höra era åsikter.

En annan sak som hände på resan var att jag inte kom in på Strindbergmuseet på grund av att lokalen inte är tillgänglig för rullstol. Detta beror, sin tur, på att byggnaden är K-märkt. Jag visade då också samhället inte alltid är tillgängligt också en nyttig erfarenhet. Sammanfattningsvis kan man säga att det var en väldigt lärorik resa och mycket trevlig resa

På tal om något helt annat så var mina mentorselever i media i veckan. Om samarbete, kvällsutbildning och kunskapsfest, läs artikeln.

Som alla vet börjar läsåret att närma sig sitt slut och det är dags för betygssättning igen. Alltid lika frustrerande och nervöst att jag gör något fel. Dt är också lite skrämmande att tänka att lilla jag kan påverka en persons framtid det är sådana tankar som jag tänker vid denna årstid, trots en trettigradig hetta utomhus

 

Allt för denna gång

Johan

Muntliga nationella prov

Som en del av er troligtvis känner till så är det tid för de nationella provet i svenska just nu. Det innehåller tre olika delar, en muntlig, en del med läsförståelse och en skriftlig framställning. Detta kommer att handla om den muntliga delen. Jag brukar vara känna att min CPskada begränsar mitt arbete, men just i detta moment kan jag känna att det hade varit enklare utan ett funktionshinder. Det är till och med så att jag kanske hade önskat att jag inte hade haft den. Hur menar jag? Jo, bedömningen av delen måste ske under tiden eleven gör sitt framförande. Det är väldigt svårt att be assistenten anteckna mina ”lärarfunderingar” som är lite hemliga när övriga klassen sitter i samma rum. At gå ut för att skriva bedömningen är alldeles för tidsödande. Min lösning blev att utveckla ett särskilt mimikspråk mellan mig och assistenten. Då gäller verkligen att assistenten jag är samspelta. Därför vågar jag hävda att det är otroligt viktigt med just personlig assistent. Detta är naturligtvis bara en situation där det är viktigt med personlig assistans, men jag vill ändå säga att jag inte hade kunnat utföra mitt jobb utan en assistent som jag känner förtroende för och som vet hur jag fungerar

En liten historia ur verkligheten

Tack Johan

Många tankar och funderingar

Detta blev ett snabbt inlägg skrivit 22,30.

Jag har funderat mycket på sista tiden. Funderat över min lärarroll. Är jag en bra lärare? Gör jag ett bra jobb? Sådana frågor är det jag tänker på och jag har inte kommit på något riktigt svar men det kanske är det som är meningen. Jag vet inte, det kan naturligtvis bara vara vädret som gör att jag får dessa tankar.

Är det bra eller dåligt att tänka på detta vis? Risken är ju att man analyserar sönder situationen samtidigt som det är bra att reflektera över sitt jobb. Det kan också vara så att jag börjar bli säker på mitt arbete. Hur går detta ihop? Jo jag tänker att jag har blivit någorlunda säker på hantverket så då kommer denna typ av tankar upp i huvudet. När jag funderar på sådana saker lyssnar jag på Candide med hjälp av Legimus och ritar bilder som denna.

Allt för denna gång

Johan